Nordiska boktips: Ulvemælk och InSanatorium

Alfred Arvidsson, bibliotekarie på Nordens Biskops Arnö, tar en snabbtitt på två nya, originella nordiska romaner: Ulvemælk av den danska författaren Charlotte Weitze och InSanatorium av den finlandssvenska författaren Hannele Mikaela Taivassalo.

Text: Alfred Arvidsson

Förflutet och dystopisk framtid möts i danska Vestjylland

Först ut är danska Charlotte Weitzes Ulvemælk från 2025, som följer två parallella berättelser i Vestjylland.

Det ena spåret utspelar sig i ett närmast dystopiskt år 2040, där det världsomspännande AI-systemet OS vet och styr allt. Människor lever helt uppslukade av sina digitala enheter. I klimatkrisens spår ska Jylland återbeskogas, vilket innebär ett enormt skifte för en befolkning som länge levt av jordbruk. Samtidigt får vargstammen en slags renässans i de jylländska skogarna.

Vi följer Inga, som bor med sin pojkvän Alexander. Han arbetar med att kartlägga vargarnas rörelsemönster med hjälp av OS. Men trots att systemet tycks veta och övervaka allt – även vargarnas beteenden – kan det inte förklara det mystiska krafsande som hörs på Ingas dörr om nätterna.

Det andra spåret utspelar sig 1872 och kretsar kring folkloristen Evald Tang Kristensen, en historisk person och Danmarks främsta sagosamlare – en slags dansk motsvarighet till bröderna Grimm eller Elias Lönnrot. Han reser runt på landsbygden och samlar in folksägner, men är särskilt besatt av att få höra slutet på Ane Povlsdatters berättelse Jomfruen og ulvehunden. Hon dör dock innan han hinner nedteckna dess avslutning.

Romanen väver samman dessa två tidsplan till en märklig helhet där historisk verklighet, spöken och tidsförskjutningar flyter in i varandra.

Men i grunden är Ulvemælk kanske framför allt en berättelse om människans behov av att berätta – och om hur berättelser samlas in och förs vidare. I framtidsspåret kan Inga inte längre försörja sig som författare; OS producerar berättelser utifrån avancerade algoritmer och data. Detta ställs i kontrast till 1800-talets folkloristik, där insamlandet skedde genom möten mellan människor av kött och blod och där berättelser levde vidare genom generationer. Inga söker också efter försvunna nedteckningar av Evald Tang Kristensen som ännu inte finns i OS databaser – en möjlig metafor för att AI trots allt inte är allomfattande och inte har sista ordet om hur berättelser bör berättas.

Charlotte Weitze, som själv studerat folkloristik vid Köpenhamns universitet, visar tydligt sin kärlek till ämnet. Ulvemælk har dessutom nominerats till Nordiska rådets litteraturpris 2026.

En surrealistisk institution för trasiga själar

Den andra snabbtitten gäller finländska Hannele Mikaela Taivassalos nyutkomna roman InSanatorium från 2026.

Handlingen utspelar sig på det stillsamma Insanatorium, en plats med skev arkitektur – ett slags hotell eller institution för trasiga själar. Det är en miljö som befinner sig någonstans mellan dröm och verklighet, där man stänger ute världen för att vända sig inåt.

Här möter vi en rad egensinniga gestalter: hostande prinsar, den omtänksamme vårdaren Toso, en violinspelande pojke, katter, kråkor – och framför allt huvudpersonen Ali, som ständigt kämpar med suicidala tankar. Berättelsen skildras i korta, måleriska kapitel.

InSanatorium är svår att beskriva för den som inte läst den. Att läsa den är som att stiga in i en dröm, ett musikstycke eller en målning – med en stämning som kan påminna om filmer av David Lynch, målningar av Edvard Munch eller en violinsonat av Sjostakovitj. Stilistisk medveten litteratur när den som är bäst!

Detta är alltså inte en realistisk skildring av samtida psykiatrisk tvångsvård. Tonen ligger närmare sagan och det symboliska. Samtidigt är romanen träffsäker i sin gestaltning av de plågsamma tankar, känslor och behov som präglar en människa med psykisk ohälsa. Genom berättelsen löper också en svagt hoppfull ton, där de intagnas trygghet och gemenskap gradvis växer. Insanatorium blir därmed en slags utopisk plats där tillfrisknande är möjligt.

Både Ulvemælk och InSanatorium visar att fantasi, drömmar, myt och hopp har en självklar plats i samtidslitteraturen. Allt behöver inte vara cynism, autofiktion eller plakatkonst.

Mitt råd: läs och begrunda båda.