Nordiskt boktips: “Arvejord”
Alfred Arvidsson, bibliotekarie på Nordens Biskops Arnö, blir påmind om sina rötter i Västerbotten och reflekterar kring människors längtan efter en urkraft som bara går att finna i naturen när han läser Arvejord av Maria Turtschaninoff. Den finlandssvenska episodromanen prisades bland annat med Svenska Yles litteraturpris 2022.
Text: Alfred Arvidsson
Foto: Veikko Somerpuro
I den postmoderna, urbaniserade och industrialiserade eran har vi nordbor alltmer fjärmat oss från den mylla många av oss kommer ur. Vi söker oss mot något slags händelsernas centrum, där vi tror oss uppleva livets äventyr och möjligheter bäst. Vi vill undvika alla de umbäranden som det innebär att äga en gård. Vi vill undvika de långa avstånden, händelselösheten och isolationen som präglar våra utmarker.
Men något i oss har gått förlorat. Jag har alltid undrat var denna starka känsla av förlust kommer ifrån. Jag brottas personligen med dessa frågor. Jag har bott på många olika platser i Sverige och Norden och de senaste elva åren har jag spenderat i Mälartrakten. Det har på många sätt blivit min naturliga hemvist. Här har jag ett jobb jag trivs med. Här bor numera min släkt och mina vänner. Här finns de kulturella miljöer jag alltid velat verka i, med sitt epicentrum. Samtidigt kommer jag i framtiden att ärva en gård 80 mil norrut härifrån, i de nordligaste delarna av Västerbotten, där jag har tillbringat varje sommar under mitt 38-åriga liv. En bygd och ett ställe där mina föregående generationer har levt och verkat. Ett ställe där jag ständigt får möta naturens under. Ett ställe som är mer mitt hem än någon annanstans, trots att jag bara vistas där några veckor om året. Ett ställe som i grund och botten berättar vem jag är.
Precis detta ovan beskrivna grundproblem både börjar och slutar finländska Maria Turtschaninoffs roman Arvejord med. En roman som helt och hållet utspelar sig på andra sidan Bottenviken (sett från min släktgård), nämligen på den österbottniska gården Nevabacka. Men i stället för att grotta ner sig i samtidsmänniskans vardagsalienation och livspussel förs läsaren in i en vindlande historisk generationsberättelse. Efter ett inledningskapitel, som i lyrisk form skildrar en person i vår samtid som står inför att ta över en gammal gård, slungas vi tillbaka till 1600-talet och soldaten Matts Mattsson, som utlovats ett torp i Österbotten som tack för trogen tjänst. Detta blir början på en roman där vi för varje kapitel förs framåt i historien, från 1600-talet till idag, genom nya generationers äventyr och umbäranden. Här ryms missväxt, farsoter, slit, kärleksaffärer, teknisk utveckling, krig, stränga kyrkliga dignitärer och existentiell längtan, innan vi till slut når vår tids avflyttning och bekymret med att ta hand om en gård man ärver men inte har tänkt att bo i.
Men det vore djupt missvisande att beskriva Arvejord enbart som en historiskt realistisk bygderoman. Det som förenar alla generationer är en slags mystisk förbindelse till naturens skönhet, som aldrig riktigt låter sig förklaras i rationella termer. Övernaturliga inslag, folktro och lyriska naturbeskrivningar är djupt förbundna med livet på Nevabacka genom århundradena. Naturen är aldrig ”avförtrollad” i Turtschaninoffs roman, för att använda den tyske sociologen Max Webers begrepp.
Och någonstans är det just detta Arvejord vill säga. I slutet av romanen ställs karaktären Eva Stina inför valet att sälja gården och därmed klippa banden till den jord och den mylla som i århundraden burit hennes förfäders liv. Ett val som på många sätt hade varit ytterst praktiskt: hon har länge bott i Helsingfors, behöver ta hand om sin sjuke man och försäljningen skulle ge ett välkommet tillskott i kassan.
Men om vi samtidsmänniskor ständigt klipper banden till våra rötter och till den natur vi kommer ur, går något centralt, magiskt och vackert i oss förlorat. Vi blir slavar under en industriell, rotlös och centralistisk ”samhällsutveckling”. Vi blir verkligen avförtrollade. I detta finns också en tydlig ekologisk dimension: vårt själsliga fjärmande från den lokala närmiljön hänger samman med rovdriften på planeten.
Efter att ha läst Arvejord känner jag mig plötsligt klokare kring varför jag, som bibliotekarie i Stockholmstrakten med tummen mitt i handen, kommer att envisas med att behålla en gård långt norrut vid Bottenviken. Och varför jag känner sådan separationsångest varje gång jag ska åka därifrån.
Så mitt råd är: läs Maria Turtschaninoffs Arvejord. En roman med ett vackert språk, spännande intriger och ett stort hjärta. Och en roman som på djupet försöker förstå vilka vi människor egentligen är.
