Nordiskt boktips och utlottning: “Naturlagarna”
Vad skulle hända om Gud fader själv framträdde i egen hög person i ett litet isländskt samhälle på 1920-talet? Den frågan försöker den isländske författaren Eiríkur Örn Norðdahl besvara i sin roman Naturlagarna, som nyligen kommit ut på svenska i översättning av John Swedenmark. Alfred Arvidsson, bibliotekarie på Nordens Biskops Arnö, har läst boken som är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2025.
Du kan vinna ett exemplar av boken!
Delta i utlottningen med chans att vinna ett eget exemplar av boken Naturlagarna, genom att svara på frågan: Vad kallas den isländska traditionen att ge bort och läsa böcker kring julafton? Mejla ditt svar till [email protected] senast 15 oktober 2025 så är du med i tävlingen. Tack till Rámus Förlag.
Text: Alfred Arvidsson
Romanens utgångspunkt är ett stort prästkonvent med präster från hela Island som ska hållas i lilla Ísafjörður på den isländska nordkusten. Anledningen till mötet är en oro för att vantro och vidskepelse har börjat sprida sig i staden. Ett gammalt omen säger att om sju präster och en enögd person samlas utanför kyrkans port, kommer en stor och traumatisk händelse att inträffa.
Biskop Jón Hallvarðsson ser det som sin uppgift att motbevisa detta omen. Han bestämmer sig för att samla just sju präster och en enögd framför kyrkan och sedan fotografiskt dokumentera händelsen – allt för att visa hur befängd den folkliga skrocken i Ísafjörður är. Men det går inte som biskopen har tänkt sig. Strax efter att fotografiet har tagits sker ett förödande jordskred, följt av en rad oförklarliga händelser: vädret förändras, människor dör och återuppstår, blommor växer över hela Ísafjörður i rasande takt – och en man i för små kläder sprider en sorts kärleksnåd, bland mycket annat.
Genom ett omfattande persongalleri får vi lära känna Ísafjörðurs invånare och se hur de reagerar på alla dessa märkligheter. Det är svårt att peka ut en tydlig huvudperson, men det närmaste man kommer är nog den tidigare nämnda biskopen Jón Hallvarðsson. En karaktär som för den som kan sin Selma Lagerlöf för tankarna till Gösta Berling. Biskop Jón är en grubblande man med väldiga samvetskval och en stor aptit på vin, kvinnor och sång. Trots att han har en fru i Reykjavik inleder han ett stormigt förhållande med butikkassörskan Engilráð, vilket blir en av romanens centrala intriger.
Detta är bara en av många följetonger i boken, som även omfattar präster med spiritistiska böjelser, förnumstiga fiskare i konflikt med kommunalråd, en grupp människor som börjar dyrka fyllot Säl-Imba (som bor i ett ruckel Gud fader själv besöker), den surmulne nykteristen och moralisten Olgeir som verkar uppstå på flera platser samtidigt – och många andra sidohistorier.
Men för att återvända till denna texts grundfråga: Vad skulle hända om Gud visade sig för alla dessa märkliga karaktärer?
Inte särskilt mycket, visar det sig. De som redan tror på Gud blir än mer övertygade om hans existens. De som är osäkra får inga tydliga svar av mannen i de små kläderna. Och de som från början inte tror försöker desperat hitta naturliga förklaringar till det som hänt. Samstämmigheten bland Ísafjörðurs invånare om vad som faktiskt har hänt är minimal.
Jag kan inte låta bli att undra om romanen är en allegori över hur kristendomen växte fram. Under de första århundradena efter Jesu död och uppståndelse rådde djup splittring inom kyrkan kring frågan om vem Jesus egentligen var. Var han människa eller Gud? Skapad eller oskapad? En vishetslärare? Att han var något särskilt var man överens om – men inte på vilket sätt.
Så är då romanen enbart en skildring av ett fiskarsamhälle som upplever och försöker tolka en surrealistisk verklighet – eller har den något djupare att säga om Gud? Den teologiskt intresserade läsaren (som jag själv tillhör) ställer sig säkert den frågan. Redan från början anar man romanens teologiska ambitioner, då den inleds med ett citat från kristenhetens kanske främsta mystiker, Mäster Eckhart:
“Det öga med vilket jag ser Gud är samma öga med vilket Gud ser mig.”
Eckharts gudssyn går faktiskt att spåra här och var i det vindlande persongalleriet. När Gud väl framträder får man inga tydliga svar – tragedier fortsätter inträffa och människorna är mer oeniga än någonsin om den fysiska verklighetens beskaffenhet. Men ändå sker något inom människorna. Mannen i de små kläderna sprider, i de delar av romanen där han är närvarande, en ofrånkomlig och ljus kärleksnåd till Ísafjörðurs invånare – något som lämnar spår i romanfigurernas inre och påverkar de olika följetongerna på avgörande sätt.
Gud finns kanske snarare i våra hjärtan. Eller – i vårt inre öga, som Mäster Eckhart skulle ha sagt.
Foto: Ágúst G. Atlason.