Östersund

Föreningen Nordens Östersundsavdelning utgör i princip också Jämtlands distrikt.
Östersundsavdelningen bildades redan 1926. . Då Ragundaavdelningen i och med 2011 års utgång upphörde, är Östersundsavdelningen fr.o.m. 1 januari 2012 i distrikts funktion.

Vill du engagera dig? Ta kontakt med vår styrelse:

Ordförande: Håkan Larsson

Sekreterare: Bert-Olof Zackrisson

Kassör: Jan Molde

Gränslöst spännande på Östersunds bibliotek!

2024-11-09

Bibliotekets samlingssal var i det närmaste helt fullsatt då de bägge författarna Hanne Gellein och Sara Strömberg intog scenen för ett samtal om ”nordisk noir” tillsammans med Magnus Ottelid, också han författare, som samtalsledare.

Den norska författaren Hanne Gellein, som numera bor i Östersund, har skrivit tre deckare där handlingen till största delen utspelar sig i Trondheim. Sara Strömberg har skrivit tre deckare som alla utspelar sig i Jämtlands glesbygd. Bägge författarna speglar skillnaderna, eller om man så vill motsättningarna, mellan stad och land. Hanne med staden (byen som det heter på norska) som utgångspunkt och Sara med glesbygden i Västjämtland som utgångspunkt. Både Hanne och Sara har valt kvinnliga huvudpersoner. I Hannes fall rättsläkaren Silje Andersen, en ganska vanlig kvinna till skillnad från de machomän som är huvudpersoner i många andra norska deckare. Huvudpersonen Vera Bergström i Sara Strömbergs böcker kan däremot inte kallas särskilt vanlig. Hon är mer av en outsider som knappast uppfyller gällande kvinnliga ideal. Vera är, i likhet med sin upphovskvinna Sara, journalist.

– Det var liksom enklare att välja en karaktär med samma bakgrund som jag själv, berättar Sara. Jag kan ju jargongen. Både Hannes och Saras huvudpersoner är moraliskt tveksamma. De rör sig ofta utanför lagens gränser.

Sara berättar att en del gamla kollegor lämnat kommentarer som ”så här skulle det aldrig gått till på LT”. Nej, men jag skriver ju deckare. Då måste det bli spännande, brukar Sara svara dem.

Både Hannes och Saras böcker kretsar kring historier och skeenden som känns väldigt aktuella, både i Norge och i Sverige. De tar liksom tempen på samhällsklimatet på båda sidor gränsen.

Hannes böcker har sålt bra i hela Norge och ännu fler har tagit del av dem som ljudböcker. De är dock ännu inte översatta till svenska. Det hoppas åtminstone jag att de blir inom kort. Att läsa litteratur från andra sidan gränsen kan lära oss mycket om förhållandena och tidsandan där. Men självklart går det alldeles utmärkt att läsa dem på norska. Visst kan det ta en stund innan man kommit in i språket och klurat ut en del skillnader i betydelsen av ord som kan låta lika på svenska och norska. Men när man väl tagit sig över den lilla tröskeln har man mycket roligt framför sig.

Och roligt hade vi alla på biblioteket. Både Hanne och Sara har en härlig och smittande humor. De läste bägge några korta avsnitt från sina böcker. Att de är goda stilister med förmågor till fina miljöskildringar blev väldigt tydligt för oss alla i publiken. Jag är säker på att många som ännu inte hunnit läsa deras böcker inom kort kommer att ha dem på nattygsbordet.

Samtalet kom också att kretsa kring gränser. Både den fysiska och formella riksgränsen som ju under senare år har blivit alltför tydlig och markerad och gränser på det mentala planet. Bland annat om hur gränserna har förflyttats kring vad som får sägas och uttalas.

Författarsamtalet hade anordnats av Föreningen Norden i Jämtland, Studieförbundet Vuxenskolan och Östersunds bibliotek. Ordföranden i Föreningen Norden Jämtland, Håkan Larsson, avrundande stunden på biblioteket med att poängtera vikten av nordiskt samarbete, särskilt i de oroliga tider vi befinner oss i nu.

Text: Jan Molde
Foto: Anders Nilsson

Javisst är Norden viktigare än någonsin!

2024-10-16

När författaren och journalisten Bengt Lindroth besökte och höll föredrag i Östersund på inbjudan av Föreningen Norden Jämtland var Nordens betydelse den givna referenspunkten utifrån föredragets rubrik ”Norden – viktigare än någonsin!”.

Bengt Lindroth, som hunnit bli 82 år, har erfarenhet av nordisk politik och kultur sedan mer än 50 år. Han har ett förflutet på Sveriges Radio respektive Expressen. Föreningen Norden Östersund, Studieförbundet Vuxenskolan och Östersunds Bibliotek samarrangerade föredraget.

Bengt Lindroth tog med publiken i den välfyllda lokalen på en spännande resa i den nordiska historien. Med start i familjealbumets bilder från krigsåren på 40-talet med vedtravar som präglade dåtidens gårdsmiljöer till bilder från det sönderbombade Berlin vid krigsslutet 1945 till nutidens sönderbombade samhällen i Ukraina. Är vi tillbaka till något som vi trodde var avslutat. Har cirkeln böjt sig bakåt? Eller kan vi se något ljus i tunneln?

Efter varje krig eller kris verkar det som att nya problemlösningar och samarbeten kan växa fram. Föreningen Norden bildades 1919 i efterdyningarna av första världskriget. Tankarna på nordisk samverkan växte då fram. Andra världskriget följdes av Kalla kriget som såg de nordiska ländernas bildande av Nordiska Rådet och senare Nordiska Ministerrådet. Efter Kalla kriget och Berlinmurens fall kom EU-omröstningen 1994, då Sverige och Finland gick med i EU.

Vad är då meningen med att hålla ihop Norden? Bengt Lindroth pekade på att:

• vi är grannfolk med historia och språk gemensamt
• vi utgår från samma grundsyn
• vi har värderat samverkanskraften högt
• vi är små nationer som vet att vi måste anpassa oss efter de internationella konjunkturerna – och utnyttja dem!
• men även att omvärlden ser oss i Norden som en gemensam lycklig region!

Bengt Lindroth konstaterade att det finns svårigheter med att uppnå den eftertraktade sammanhållningen mellan de nordiska länderna. Globalisering och teknisk utveckling har nått olika långt. Sverige är inte längre det ledande landet, utan är lite sämre sedda som inte kan hantera sina egna problem. Sverige borde visa större intresse av att få kunskap om vad som händer i övriga Norden. Tyvärr styr känslorna oss alltför mycket och försvårar för att lära av historien och av våra nordiska grannländer.

Ändring på det kan vi givetvis uppnå, menade Bengt Lindroth, om vi utgår från det gemensamt nordiska och arbetar för de värden vi tror på. Med franska revolutionens tankar om frihet, jämlikhet och rättvisa, danske Grundtvigs idéer om bildning, norske Johan Castbergs inställning om att hela landet ska leva och finske Kyösti Kallios tanke om medborgare som medlem i samhället. Där finns något gemensamt med Per-Albin Hanssons idé om folkhemmet för alla. Där finns något att utgå ifrån och samlas kring. Vad resultatet sedan blir kan bara den fortsatta processen svara på. 

Sammanfattningsvis: En mycket bra och informativ afton med Bengt Lindroth, en person med stor erfarenhet av nordisk politik och kultur. Under mer än ett halvsekel har han som journalist och författare följt vad som händer i Norden, vår gemensamma region. ”Norden – viktigare än någonsin!”, som var kvällens rubrik, säger mycket. I ett oroligt Europa och en orolig värld är nordisk sammanhållning av största betydelse.

Bengt Lindroth presenterade också sin nya bok om den nordiska folkhemstanken, som ger grunden till ett närmare nordiskt samarbete. Boken har getts namnet ”Homo affectus. Om Sverige, Norden och folkhemstanken” (bokförlaget Atlas/Arena). Ett starkt, samarbetande Norden är bra för oss själva, för Europa och för världen! Glädjande nog inser allt fler detta. Föreningen Norden Jämtland fick nya medlemmar denna afton!

Text och foto: Bert-Olof Zackrisson

Borderline(s) – Berättelser från gränsen

Borderline (s)  – Berättelser från gränsen. Det var temat för det evenemang som Östersundsavdelningen av Föreningen Norden hade bjudit in till kvällen den 16 november. Theres K Agdler berättade och visade bilder och filmer från sitt konstnärsprojekt som hon genomförde under åren 2020 till 2022, det vill säga under pandemin.

Under kvällen resonerade hon kring vad en gräns är och vem som sätter den. Gränser kan ju vara såväl geografiska på kartor som fysiska, men även psykiska.  År 2020 skulle Theres flytta till Trondheim under en period för att studera på konstakademin där. Samtidigt hade hon familjen kvar i Östersund så hon hade förstås tänkt sig att åka emellan Tröndelag och Jämtland så ofta hon kunde. Detta var dock ingen enkel sak under pandemin då gränserna stängdes och bevakades av beväpnade gränsvakter.  Dessutom infördes regler om tio dagars karantän för de som kom från Sverige. Hur skulle hon göra? Jo, hon gick! Tio dygn tog det från Rundhögen i Sverige till Stjördal i Norge. Därmed hade hon också klarat karantänsgränsen.  Svårigheterna med gränspassagerna inspirerade Theres till det konstnärsprojekt som resulterade i både en utställning och en bok – och detta föredrag.

Hon passerade gränsen åtskilliga gånger. Ibland med bil men ofta till fots eller på skidor. Ja, en gång simmade hon faktiskt över gränsen. Den simturen gick över ”Skiljevattnet”, inte minst för det talande namnet på den sjön. Det var inte alltid som hennes gränspassager skedde inom lagens gränser. Vi får hoppas att dessa eventuella lagöverträdelser är preskriberade nu.

Ibland färdades hon också, till fots eller på skidor, utmed gränsen. Det finns inga leder som går så. Hon fick därför gå eller skida i ganska oländig terräng. Gränsen är dock röjd när den går i skogsterräng. Redan är 1751 bestämdes nämligen att gränsen skulle vara röjd. På 1950-talet preciserades denna bestämmelse så att en röjd gata om fem meter ska finnas efter gränsen, det vill säga 2,5 meter på var sida riksgränsen.

När hon skidade efter gränsen i fjällterrängen i Jämtland råkade hon ibland ut för hårt väder då det var ”på gränsen” att det gick att ta sig fram. Sommaren 2021 vandrade hon efter gränsen. Hon gjorde därmed ”gula bandet”. Finns det ett sådant? Gröna bandet och vita bandet har många hört talas om som begrepp. De står ju för att gå eller skida från Grövelsjön till Treriksröset. Vad är då ”Gula Bandet”? Det begreppet hittade Theres på för att beskriva sin vandring efter riksgränsen som ju sedan flera hundra år tillbaka är utmärkt med stora stenkummel. Stenkummel som under 1900-talet målats gula. Vi fick lära oss att det nu finns totalt 642 gränsrösen mellan Sverige och Norge. Dessa gränsmarkeringar är som sagt stora stenrösen som vart och ett ofta väger mellan fyra och sex ton. De kröns med en så kallad ”hjärtsten” mitt i röset. På dessa hjärtstenar finns av tradition kungliga monogram ingraverade på båda sidor av stenen.

Theres berättade att det finns en gränstraktat från 1751 som bland annat stadgar att den som på något sätt skadar gränsmarkeringarna ska ”upphängas”. Denna traktat gäller fortfarande, men vi tror inte att den efterlevs riktigt så bokstavligt längre.

Theres säger som Rousseau sade redan på 1700-talet, ”Jag skriver i huvudet medan jag går”. Mycket av utställningen formulerades således redan under de vandringar som Theres gjorde denna sommar.

Under sina vandringar och skidturer efter gränsen tänkte Theres ofta på de, inte ofarliga, gränspassager som många gjorde under andra Världskriget. Tankarna gick förstås också till de ofta livsfarliga gränspassager över Medelhavet som många människor tvingas till i vår tid. Även om det var obehagligt med beväpnade gränsvakter mellan Sverige och Norge under pandemin så var det aldrig farligt för oss. Vi lever i en mycket priviligierad del av världen.

Det mycket fängslande föredraget med fina bilder avslutades med en trevlig pratstund med publiken där vi reflekterade kring varför gränserna stängdes så hårt under pandemin och kring vad vi kan gör för att undvika en sådan situation i framtiden.

Innan vi skildes åt denna kväll berättade Theres att hon nu arbetar med ett projekt om gruvbrytning i Jämtland. Det låter riktigt spännande tyckte vi i publiken. Just nu diskuteras ju nya gruvprojekt i länet som är långt ifrån problemfria!

Text: Jan Molde

Hur kan Norden försvaras?

Hur kan Norden försvaras? Det var ämnet för ett samtal med riksdagsledamoten Kalle Olsson och forskaren och docenten i krigsvetenskap, Håkan Gunneriusson, som Föreningen Norden i Östersund hade bjudit in till den 21 november. Samtalet handlade både om Sveriges väg in i Nato och vad ett framtida Natomedlemskap kan innebära för oss här i Mittnorden.

Från vänster, Anders Sundin, ordförande i Föreningen Norden, Östersund/Jämtland, tackade Håkan Gunneriusson och Kalle Olsson för intressanta inpass i kvällens samtal. Foto: Håkan Larsson

Hur kom det sig att Sverige bestämde sig så snabbt för att gå med i Nato? Självklart var det Rysslands angrepp på Ukraina den 24 februari som satte igång den snabba processen.

Kalle Olsson menade att Sverige alltid haft ambitionen att välja samma väg som Finland. Finland hade dock siktet inställt på ett Natomedlemskap mycket tidigare än Sverige. Det blev ett faktum att förhålla sig till.

Kalle, som är född 1984, berättade att frågan om ett Natomedlemskap inte var så laddad för honom som för många äldre socialdemokrater. Men att frågan om ett Nato-medlemskap inte blev en större fråga inför valet i september överraskade både Kalle och många andra. Inte ens Vänsterpartiet som varit så tydliga Nato-motståndare lyfte frågan i valrörelsen. Ja, det var ju en mycket ensidig valrörelse konstaterade både Kalle och Håkan. Det var inte bara Nato-frågan som försvann där.

Men hur ser då möjligheterna ut för ett svenskt Nato-medlemskap? Mycket hänger nu på hur Turkiet förhåller sig, menade Håkan. Där är det val i juni. Mycket talar för att Erdogan, av inrikespolitiska och valtaktiska skäl, vill hålla frågan öppen ända fram till dess.

Hur stor är risken för att kärnvapen kommer att placeras i Sverige om vi blir Nato-medlemmar? Det var en av alla frågor som moderatorn för kvällen, Håkan Larsson, ställde. Svaret han fick var att Nato sannolikt inte är intresserad av detta. Men om så skulle vara, krävs det ett svenskt politiskt beslut för att tillåta detta. Nato har inga maktmedel att tvinga något land till det.

Vilka blir de största skillnaderna för Sverige och Mittnorden om vi blir medlemmar i Nato, var en annan fråga som ställdes. Svaren från både Kalle Olsson och Håkan Gunneriusson var att de faktiska skillnaderna inte blir så stora. Vi har sedan länge haft ett nära samarbete med Nato, men sällan talat öppet om det. Vi har, som det ibland har uttryckts, ”spelat under täcket” med Nato. Det kommer vi inte behöva göra längre. Det är, ur demokratisk synpunkt, en stor fördel.

Det står nu klart att Sverige måste sätta av betydligt mer pengar till försvaret. Detta behöver vi göra alldeles oavsett om vi går med i Nato eller inte, menade Kalle. Han lyfte också det faktum att det från övriga Nato-länder finns en förväntan på att Sverige, som det största landet i Norden, ska bli en viktig aktör i Norden. Hur Sverige ska leva upp till den rollen har knappt diskuterats än.

Kvällens samtal kom också att handla om vår civila beredskap i bred bemärkelse. Dessa frågor har tidigare nästan helt negligerats, men nu börjar medvetenheten på detta område öka. Det handlar både om sjukvård, där till exempel självförsörjning gällande mediciner och vaccin är viktiga. Det handlar naturligtvis också om självförsörjningsgraden när det gäller livsmedel. Det handlar om robusta elnät och mycket annat. Det kan också handla om att det kan komma krav på att kommunernas räddningstjänster ska vara utbildade i att röja minor, menade Håkan Gunneriusson.

Ja, detta var bara ett axplock av de frågor som avhandlades under kvällens samtal. Jag tror inte att det bara var jag som lärde mig en hel del inom detta område denna kväll.

Jan Molde