Röster från Norden: Karen Ellemann, generalsekreterare Nordiska ministerrådet

Karen Ellemann är generalsekreterare för Nordiska ministerrådet. Hon leder arbetet för att uppnå visionen att Norden ska vara världens mest hållbara och integrerade region 2030. Det nordiska intresset vaknade redan i barndomen.

Vem är du?

– Jag är en otroligt livspositiv kvinna med en stor familj med man, fyra barn, en hund och världens bästa jobb. Det första halvåret på positionen som generalsekreterare har verkligen varit en positiv upplevelse.

Berätta mer!

– När man som jag har blivit 54 år, barnen har flyttat hemifrån och man har väldigt mycket energi, kombinerat med lång erfarenhet så blir det en väldigt god cocktail, en väldigt stark ryggsäck att ha med sig. Jag har varit folkvald politiker i femton år, minister för det nordiska samarbetet och en del av den danska delegationen till Nordiska rådet, jag har varit ordförande för Föreningen Norden i Danmark.

Vad är den stora skillnaden mellan att vara politiker och generalsekreterare?

– Det är två helt olika sätt att jobba på. Jag är glad att jag har en erfarenhet som folkvald politiker. Det är viktigt att förstå alla olika aktörer som vill något med det nordiska samarbetet. Förstå drivkraften, engagemanget och känslorna i att något känns viktigt.

Jag trodde att jag skulle sakna politiken, men nej, jag saknar det inte alls. Jag har precis haft semester. Jag har aldrig under femton år haft en semester som varit så lugn. Alltså den har ju inte varit lugn i våra länder med extremväder och koranbränningar, men privat lugn. Inga journalister ringer klockan 6 på morgonen för att ställa frågor och det är faktiskt en lättnad, det är inte så tungt på axlarna. När du sitter i parlamentet har du ett ansvar för att saker fungerar i landet, och det ansvaret är inte mitt längre.

Du säger att du inte har lika mycket ansvar nu, men visionen om att Norden ska bli världens mest hållbara och integrerade region till 2030 är ett ganska tungt ansvar också.

– Det är ett jättestort ansvar och ett väldigt stort uppdrag men det löser sig bara om vi arbetar tillsammans. Om vi diskuterar och kommer överens om vilka initiativ som krävs.

Jag uppfattar det inte som en börda, det är en gåva att vi har kommit överens om en riktning, en vision. Vi åker ditåt! Det är en styrka att våra statsministrar, även när det kommer nya statsministrar, träffas och är överens om att det nordiska samarbetet och det Nordiska ministerrådet har den här visionen.

Vad är svårt i ditt jobb?

Det är inte direkt svårt, men väldigt intressant att jobba i en nordisk organisation, som här på sekretariatet i Köpenhamn, där vårt arbetsspråk är skandinaviska. Jag är dansk, men jag försöker att prata långsamt och prata på ett sätt så att vi förstår varandra. Om jag ska använda siffror så säger jag inte fem og tredive, jag säger trettiofem.

Det var jag väldigt upptagen med i Föreningen Norden också, med Norden i skolan bland annat, att se till att vi fortfarande förstår varandra när vi pratar skandinaviska. Det är en utmaning, men det är jätteviktigt. Jag förstår också att någon tänker ”kan vi inte bara prata engelska?”, men inte här. Jag kommer att insistera på att vi värnar om det. Så får vi leverera tolkning ibland, om vi exempelvis har en grönländsk minister som verkligen har svårt att förstå får det vara en tolk med. Men här på sekretariatet är det ett krav att man klarar sig på skandinaviska. Men man får skriva på svenska eller norska och vi översätter till finska eller isländska.

När vaknade ditt nordiska intresse?

– Det var tidigt. Jag får tacka mina föräldrar för det. Under min barndom var det naturligt att åka på semester i de andra nordiska länderna. Och kommunen där jag bodde hade venskabsbysamarbete (vänortsutbyte) med Ystad i Sverige, Ekenäs i Finland och Haugesund i Norge. När jag var i tolvårsåldern var jag på ett utbyte i Haugesund tillsammans med andra ungdomar. Jag bodde hemma hos en familj som hade en dotter i samma ålder, så jag följde med henne till skolan, och så hade vi olika aktiviteter med ungdomar för att lära känna varandra.

Jag växte upp i den östra delen av Danmark, nära Köpenhamn. Sverige är ju väldigt nära och därför har det aldrig varit svårt för mig att tala skandinaviska och förstå grannspråket. Det löper i mina ådror.

Vilka röster tycker du borde höras mer i Norden?

– Jag tror att vi ska vara väldigt uppmärksamma på röster från minoriteter. Och då menar jag minoriteter i bred uppfattning. Det kan vara röster från ursprungsbefolkningar, minoritetsspråk, dialekter, områden. Det kan också vara röster från minoriteter i förhållande till nationalitet eller religiös uppfattning.

Mångfalden i våra olika länder är jättestor, och det är viktigt att vara i dialog och intressera sig för ”hur ser din karta över världen ut” och ”hur ser min karta över världen ut”. Du är svensk och jag är dansk, men vi bor i Norden. Att vara nyfikna på varandra och ge varandra respekt och intresse, det tycker jag är viktigt. I Föreningen Norden säger man att ”kunskap skapar vänskap”. Det tycker jag är en jättebra grundläggande värdering.

Att ha en diskussion om vem som är nordisk är ett mycket begränsande sätt att prata. Vi som bor, och lever och arbetar i ett av de nordiska länderna, vi är nordiska.

Finns det några röster som borde höras mindre?

– Röster som bara ropar, men inte lyssnar. Det finns några varningstecken i den offentliga debatten, i alla våra länder, och det oroar mig. Dialog handlar om att jag lyssnar och ställer frågor. Och det är klart att i demokratier där har man dialog, där pratar man med varandra. I slutänden sitter någon med ansvaret att fatta ett beslut, men vägen dit går via dialog.

Vilken är din favoritplats i Norden?

– Min favoritplats finns i den ljusa sommarnatten. Om jag upplever den på Island eller i Norge, Grönland eller Finland spelar ingen roll, den finns överallt i Norden. Det nordiska sommarljuset är en oerhört stark energikälla för mig. När jag åker på semester på sommaren stannar jag helst kvar i Norden. Särskilt under sommarmånaderna, för det ljuset är verkligen där jag får ladda upp. Det ljuset ger oss kraften att klara vintern.

En annan favoritplats är vid matbordet. Där kan du verkligen nå mitt hjärta, med maten. Det finns så många nordiska specialiteter som jag tycker om, bland annat älskar jag brunost, det är så gott på knäckebröd. Jag älskar att smaka på våra olika kök och våra olika specialiteter, och jag provar allt. Jag har inte hittat något som jag inte gillar. Jag gillar inte lukten av den där ”håller för näsan” surströmming, men smaken är ju god.