Nordiskt boktips: Arktisk poesi på internationell poesifestival

I dessa tider, då Grönland har blivit en säkerhetspolitisk spelpjäs, är det viktigt att påminna sig om Grönlands egen kultur och själ, frikopplad från koloniala anspråk. Två månader innan den “Grönlandskris” som uppstod när Donald Trump tillträdde som president, hade Stockholms internationella poesifestival passande nog en temakväll om arktisk poesi, där den grönländska poesin fick en central roll.

Kvällen inleddes med en fantastisk upptäckt: en uppläsning av den inuitiska poeten Uvavnuks dikt “Det väldiga havet”, som jag aldrig tidigare hade hört talas om, men som var en av de vackraste dikterna jag någonsin stött på. Här återger jag dikten på danska:

Det store hav
bringer mig i bevægelse!
Det store hav
sætter mig i drift!
Det bevæger mig
som alger på stene
i rindende vand.

Himlens hvælv
bringer mig i bevægelse!
Det vældige vejr
blæser igennem mit sind.
Det river mig ned
så jeg skælver af glæde.

Uvavnuk var en inuitkvinna som den dansk-grönländska polarforskaren Knud Rasmussen berättade om. Hon hade fått schamaniska och mystiska gåvor efter att ha blivit träffad av blixten.

Efter Uvavnuk fick den nutida grönländska poeten Jessie Kleeman en central plats under kvällens festivaltillställning. Jessie Kleeman (som nästan kan beskrivas som 2000-talets svar på Uvavnuk) framförde dikter ur sitt verk “Arkhicos Doloros”, som 2022 nominerades till Nordiska rådets litteraturpris. Uppläsningen bestod av Kleemans korthuggna, inuitiska och civilisationskritiska dikter, framförda med hög volym, ackompanjerad av den danske elektronmusikern Søren Gemmers musik. Uvavnuks dikt och Kleemans scenshow harmoniserade i hög grad med varandra, då Kleemans dikter och Gemmers musik skapade samma slags schamanistiska urkraft som finns i Uvavnuks verk. Detta skedde i en samtida dräkt med digital konst och elektroniska beats, i en tid då den grönländska naturen och kulturen är under hot från miljöförstöring och kolonialism.

Utöver denna fascinerande grönländska dialog bjöds vi på mer nordisk poesi i samma tema. Alexandra Sundqvists poesi om den brutala vattenkraftsexploatering som skett i Norrland, Sigbjørn Skådens och Linnea Axelssons samiskt präglade värld, samt den färöiske Beinir Bergsons sensuella naturdiktning är exempel på andra höjdpunkter från kvällen.

Jag väljer att avsluta med festivalarrangören Madeliene Grieves mycket träffande beskrivning av kvällens program:

– Man kan se hur den nordiska poesin nu söker sig tillbaka till rötterna, till sagorna, mytologin, naturen och den suggestiva verstraditionen för att handskas med smärtan över att landskapet exploateras. Det är återkommande hos flera av de inbjudna poeterna.

Text: Alfred Arvidsson
Foto: 20TAL