Nordbor om Norden #7: Ella Turta
Stolthet och fördomar mellan Sverige och Finland
Jag är född och uppvuxen i Finland men 2012 flyttade jag till Sverige för att jobba som au pair då jag ville prova på mina egna vingar och lära mig ett språk. Jag hade ursprungligen sökt en tjänst i Paris men när jag inte fick den skapade jag en intresseanmälan för Sverige istället. Efter bara trettio minuter fick jag ett erbjudande från en familj i Göteborg och nu, nio år senare, bor jag kvar i Göteborg och är en stolt dubbelmedborgare med hjärtat både i Finland och i Sverige.
Den första tiden i Sverige levde jag i någon slags förnekelse som jag idag skäms lite över. Jag ville inte att det skulle höras att jag var från Finland. Jag kände att det fanns så många negativa föreställningar om Finland, vilket förvånade mig. Jag kände inte igen mig i den gammeldags, stereotypiska bild av mitt land och jag tog avstånd från det. Nu har jag kommit fram till att det ska jag inte alls göra, utan jag vill ta till mig rätten till min egen beskrivning av Finland. På sätt och vis representerar jag mitt land i Sverige och också av den anledning har jag engagerat mig i Sverigefinska ungdomsförbundet: för att motverka dessa negativa föreställningar som är kvar och samtidigt fylla ett behov som växte fram att hitta ett finskt community. Nu har jag min lilla Mumin-familj här i Göteborg som består av finska vänner och det är en väldigt viktig gemenskap för mig.
Jag märker att folk i min generation har en mycket mer positiv bild av Finland och att förändringar är på gång, att till exempel Dagens Nyheter och andra stora redaktioner bevakar Finland mer och mer. Men den speciella relationen mellan Sverige och Finland är fortfarande väldigt ojämn: i Finland får vi höra, läsa, lära oss så himla mycket om Sverige, i skolan såsom i media och populärkultur. Jag hoppas att det ska bli mer av sådant åt andra hållet också. Idag är Finland trots allt ett föregångsland inom många områden, från utbildning till innovation. Vi kan båda lära oss av varandra.
Norden: ”Det är här jag känner mig som mest hemma”
Jag har nog alltid känt mig väldigt hemma i den nordiska kontexten men en riktigt kick fick jag när jag deltog på Hanaholmens nätverksprogram ”Det nya Norden” för unga nordbor. Det var något som hände hos mig då. Vi fick skriva ett brev till oss själva som vi skulle få ett halvår senare och där hade jag antecknat: ”det är här jag känner mig som mest hemma, det är här jag ska vara och verka”. Det är nog den insikten som guidat mig på min väg sedan dess. Tack vare mitt intresse för det nordiska samarbetet fick jag en praktikplats på UD:s enhet som jobbar just med nordiska och baltiska frågor. Och nog mycket tack vare det samt mitt tidigare engagemang inom civilsamhället med att förespråka starkare ungdomsinflytande i olika frågor fick jag äran att axla rollen som generalsekreterare för ReGeneration 2030.
Norden och Östersjöregionen är ju ett stort område och att arbeta inom en sådan bred regional och politisk kontext innebär utmaningar men desto mer möjligheter. De nordiska länderna har en gemensam framtidsvision som manifesteras i Nordiska Ministerrådets vision om att Norden ska vara världens mest integrerade och hållbara region år 2030. Men vi vill att inte bara Norden utan också hela Östersjöregionen ska bli den mest hållbara regionen i världen och en region där vi vågar tänka om och tänka nytt. Förutsättningarna kan vara väldigt olika för ett politiskt samarbete mellan länderna i Östersjöregionen, inte minst inom miljöfrågor. Tänk exempelvis på Polen: energipolitiken där skiljer sig otroligt mycket från den nordiska, samtidigt kommer mycket av vår el därifrån. Så det finns mycket att vinna på genom att samarbeta utifrån våra skillnader.
En vecka mitt i Östersjön för att forma framtiden
ReGeneration 2030 vill vara en drivande kraft i det arbetetet och den bärande tanken bakom vårt årliga högnivåmöte på Åland, ReGeneration Week, är att erbjuda unga en plattform för att ta fram och kommunicera ut sin vision för vår regions framtid. Jag tycker att det är ett fantastisk koncept, att känna en gemenskap med liksynnade unga ger så mycket energi, så har det varit för mig också. Dessutom är det ett tillfälle för oss att jobba med många olika aktörer samt gränsöverskridande eftersom vi har talare och deltagare som kommer från hela Östersjöregionen, från Finland till Tyskland, från Danmark till Ryssland. Inom civilsamhället arbetar vi ofta mot samma mål men på våra håll och kanter, och det blir inte kvalitativt. Jag tror att vi bäst engagerar när vi samarbetar brett med olika organisationer. Det som krävs är en bra rörelse där alla förstå att man inte är stark ensam.
Och varför Åland? Åland en symbolisk plats på många sätt: å ena sidan har ReGeneration 2030 starka rötter där då den har hämtat inspiration från en åländsk rörelse, Bärkraft, som arbetar med att involvera alla i samhället i förändringen. Å andra sidan är det också en geografisk symbol just för att det är en ö mitt i Östersjön! Planeringen inför ReGeneration Week 28-31 augusti som i år har temat ReThinking The System har varit lite kämpig på grund av pandemin, men vi hoppas ändå på ett stort engagemang.
Det är helt klart att unga har en stark framtidsvision och en vilja att påverka. För att vara relevant för unga och framtida generationer måste det nordiska samarbetet aktivt satsa på dem och inkludera unga i olika processer samt i beslutsfattandet. Men viktigast är nog att kunna visa att vi i Norden vågar ta modiga beslut och visa vägen till exempel i arbetet mot en hållbar värld. Därför bjuder vi in beslutsfattare och andra inflytelserika aktörer från hela Norden och Östersjöregionen till ReGeneration Week med förhoppning att skapa både goda och konstruktiva dialog mellan generationer. Jag är övertygad om att sådana dialogtillfällen är avgörande för att uppnå gemensamma mål.
