Aktuellt

1 jul 2021

Nordbor om Norden #6: Anette Mjöberg

Biblioteken: demokratins skattkista

Det har skett en stor förändring inom biblioteket, både när det gäller rollen som bibliotekarie och våra målgrupper. Jag har jobbat som bibliotekarie sedan mitten av 80-talet, i både mindre och större kommuner i Skåne. Nu är jag bibliotekschef i Hässleholm och i åtta år har följt och försökt anpassa vår verksamhet till denna utveckling. Bibliotek är idag en av de få mötesplatser i samhället som är gratis. Det finns knappt några andra platser där olika åldrar träffas, och samtidigt har det tillkommit många nya grupper till biblioteken. Under flyktingvågen 2015 till exempel var det många som snabbt hittade till oss. Jag minns när jag öppnade biblioteket kl. 10 en dag då, och hur en person kom direkt fram till disken och sa: ”Detta är min första dag i Sverige”.

Man brukar skoja lite och säga att alla bibliotekarier är kulturtanter, men nu är det alla sorts folk som jobbar på bibliotek, med väldigt olika bakgrunder och utbildningar. Jag själv hade jobbat som förskolelärare innan, vilket jag sedan haft nytta av i mitt yrke. Som bibliotekarie har man nytta av vad man än läst eller har gjort. Det är väldigt mycket annat än bara böcker, vi har ett folkbildningsansvar. Här i Hässleholm anordnar vi exempelvis föreläsningar, worskhops med återbrukspyssel för barn och vuxna, klädbytardagar, leksaksbytardagar, språkcaféer mm. Vi jobbar på ett helt annat sätt nu för tiden och det har gjort att uppfinnandet har verkligen utvecklats inom biblioteksvärlden. Det är fantastiskt roligt.

På öarna hjälper vi varandra

Min danska mamma och min svenska pappa träffades i Oslo strax efter kriget. Vi kan säga att Norden var med mig sedan den allra första början! Familjen bodde i USA i några år och sedan flyttade till Växjö i Småland där jag föddes och växte upp. Min mamma pratade då en bruten svenska och det fanns ingen modersmålsundervisning i skolan på 60-talet, så jag förstår och kan läsa danska men det låter förfärligt när jag försöker prata, vilket jag verkligen tycker är tråkigt. Under hela min uppväxt har vi haft besök från både Norge och Danmark och det förväntades att man satt med och försökte förstå och säga det lilla man kunde säga.

Det gjorde att jag tidigt utvecklade ett starkt nordiskt intresse och att när jag gick i gymnasiet anmälde mig till ett utbyte med Åbenrå, en stad i södra Jylland. I en vecka gick jag i skolan i Danmark, och det var så roligt! Jag träffade några flickor från Grönland och några pojkar från Färöarna och det var där och då som jag bestämde mig för att besöka båda länderna så snart jag kunde. Jag var 20 år gammal när jag lyckades besöka Färöarna för första gången. Jag var där på Ólavsøka, deras nationaldag: alla dansade och jag har magiska minnen därifrån.

Men jag minns minst lika bra resan hem också: jag hade liftat runt i flera dagar, men när det var dags att åka till flygplatsen åkte ingen förbi. Det var inga hus där jag var, det var slutet av 70-talet så jag hade ingen telefon, och jag bara stod vid vägkanten och började gråta. Då kom en bil, en dansk man som hade någon slags kommunikationsradio i bilen. Han körde mig till hamnen och där satt en färing på en liten båt och väntade på mig, det var dansken som hade kontaktat honom. De körde mig till nästa ö och där hade de beställt en taxi åt mig samt ringt flygplatsen för att flygplanet skulle vänta på mig. Jag försökte tacka med den lilla danskan jag kunde men de sa till mig, det är så det funkar på öarna, vi hjälper varandra.

Hur ska ”nästa bibliotek” se ut? Inspiration från Nuuk, Aarhus, Oslo och Helsingfors

Det nordiska kom in i mitt liv igen när jag gick på bibliotekshögskolan i Borås. Det fanns ett nordiskt samarbete mellan bibliotek i Danmark, Norge och Island och genom att gå med i den gruppen fick jag chansen att gå på konferenser i hela Norden. Det var 1983-84 och vi träffas fortfarande! Jag har alltid fortsatt med både konferenser och studiebesök, och det var just på en stor konferens i Aarhus – ”Next Library” – som jag satte mig bredvid en kvinna som visade sig vara inte bara från Grönland, utan till och med den första grönlänning som hade utbildat sig till bibliotekarie. Hon jobbade på riksbiblioteket i Nuuk och via den kontakten blev jag inbjuden till Grönlands första nordiska kulturfestival 2015. Vi hade workshop med barnen, sydde bokmärken av små sälskinnbitar, och jag fick också smaka på inlandsisen!

Samma år blev jag invalt i styrelsen i Föreningen Norden i Lund där jag var nyinflyttad. Det ledde mig till att upptäcka en bortglömd del av min nordiska historia: jag var med avdelningens 75 års jubileum 2018 och då fick jag höra för första gången att det var min farfar som hade varit med och startat den första föreningen Norden i Lund! Då blev det såklart skål för farfar. Föreningen Norden i Lund har nyligen bildat en grupp, Norden i världen, i samarbete med institutionen för skandinaviska studier på Lunds universitet. Vi har årliga föreläsningar med gäster från hela världen: om nordisk barnlitteratur, nordisk film, och nu håller vi på att planera nästa om nordisk design. Vi har också under flera år haft en nordisk bokklubb organiserad av Ulla Prytz, där vi läser romaner på svenska, danska och norska. Det är inspirerande att få en inblick i det nordiska utbudet av författare, samtidigt som vi ser en stor brist på författare från Färöarna och Grönland översatta till svenska.

Jag tycker att Norden kan och ska vara en viktig inspirationskälla, inte minst för utvecklingen av biblioteken. Det finns till exempel ett fantastiskt bibliotek i Aarhus som heter Dokk1. När de byggde det var det inte fokus på att göra plats åt en massa böcker, utan de byggde många samlingsytor inuti och lekplatser runt hela biblioteket. Det är en trend som vi ser, också i Helsingfors: det är inte stolar som man behöver längre, utan biblioteken svarar på människornas behov av ett sammanhang. Och både i Aarhus, Helsingfors och Oslo har man valt att placera nya bibliotek i lite ruffiga områden, nära järnvägsstationen. Där smäller de upp ett jättebibliotek. I många fall har de haft mycket dialog med medborgarna innan, så att det de skapar blir verkligen en samlingspunkt. Det tycker jag är inspirerande.

Aktuellt hos Föreningen Norden