Nordbor om Norden #4: Bengt Lindroth

Bengt Lindroth: Mälardaling, nordbo och journalist

Norden och Baltikum blev väldigt tidigt mitt främsta bevakningsområde. Jag läste på universitetet på 60-talet och det skedde väldigt mycket i Sverige och i Norden då, med 68-rörelsen och studentpolitiken. Så mina första steg ut i världen, de togs till de nordiska länderna. Bortsett från några artiklar som jag skrev från San Giovenale i Italien var mina första resor som radiojournalist till Norge och Finland, där jag träffade studentpolitiska kollegor. I mitt föräldrahem fanns det också gott om nordiska kontakter, jag själv bodde i Helsingfors i 9 år och har gift mig med en finska.

I 55 år har jag i olika omgångar bevakat Norden för radio och tidningar. Så jag har alltid uppfattat mig mer som nordbo än som svensk. Mälardaling och nordbo. Jag är uppvuxen i Uppsala, i akademisk miljö. Då trodde jag att jag skulle doktorera i statsvetenskap. Men när jag väl började doktorsutbildningen tyckte jag att det var tråkigt. Samtidigt hade jag arbetat under flera år som sommarvikarie och praktikant på olika tidningar och för varje år som gick kände jag att det var mycket roligare att vara journalist: att vara ute och arbeta bland vanliga människor. Att träffa levande människor, söka upp miljöer på olika vis. Och jag har inte ångrat det: jag är journalist, även nu när jag gått i pension fortsätter jag skriva, frilansa och ge ut böcker.

”Mitt Europa börjar hemmavid”

När jag började som journalist på 60-talet var det självklart att man hade ett nordiskt umgänge, att nordiska politiker talade med varandra. Dessutom regerade Socialdemokraterna nästan i hela Norden och när alla tänker ungefär likadant politiskt är det lättare att ha ett samarbete. Sedan splittrades Norden: Danmark gick med i EU, de ekonomiska tankesätten blev annorlunda, globaliseringen kom, gränserna öppnade för fri handel; och så satsade man på de europeiska projekten i stället för olika nordiska politiska och ekonomiska initiativ. Det gjorde att politiker tappade intresset för det nordiska. Senare tog det som jag kallar amerikaniseringen över: inom populärkulturen till exempel, som är en sådan viktig del av vår nutida kultur är det inte fokus på Norden på samma sätt längre. Det naturliga intresset för att umgås nordiskt har försvagats inom politik och kulturliv.

Jag kallar mig gärna europé men mitt Europa börjar hemmavid. För att ta mig ut till Europa går jag vägen via Norden, via Östersjön och de frågor som är relevanta i vår region. Jag tycker att många andra i Sverige hoppar lättvindigt över Norden och intresserar sig direkt för Frankrike, eller Spanien, eller Storbritannien…Men jag kommer aldrig förbi Norden och vill det inte heller.

Titta på situationen med corona: vi jämför oss hela tiden med de andra nordiska länderna, men gränserna är stängda. Vi inser att vi kanske hade kunnat vinna med ett mer utvecklat samarbete, med en tidigare och mer öppen diskussion. Detta är resultatet av att engagemanget för Norden har blivit mindre och mindre de senaste 20 – 30 åren. Det globala perspektivet, aktörer som USA och Kina spelar större roll. Vi tror att det är det stora globala spelet som avgör vårt öde. Men jag vill mena att trots allt när det blir kris eller rent av krig då är det geopolitiken som gäller, vårt beroende av grannarna.  Så vi måste  kommunicera med dem, umgås med dem. Tyvärr är det inte självklart för alla.

Unga människor idag har inte riktigt den känslan som jag har för det nordiska. Och jag är rädd att det är för mycket nationalism och populism runt om i Europa just nu, inte minst i Norden. När jag säger att jag är nordbo så är det delvis i opposition till detta. Det finns andra sätt att se på sin identitet än det nationalistiska och nationalstatliga.

Mer än ett journalistuppdrag: Mauno Koivisto, mannen och politikern

Mauno Koivisto var Finlands president mellan 1982 och 1994 och dessförinnan statsminister i  olika omgångar). Jag var väldigt imponerad av och tycker att jag fick ett gott förhållande till honom. Jag fick några gånger träffa honom mer eller mindre privat: villkoret var att jag inte skulle spela in, då pratade han väldigt öppet om saker och ting. Han deltog i andra världskriget som frontsoldat, var till och med kommandosoldat –  ”behind the enemy line” – när han bara var 22-23 år.

Jag minns en episod med honom, någon gång på 90-talet. Jag hade sett en finsk krigsfilm, ”Vägen till Rukajärvi” som handlar om kriget mot ryssarna på 40-talet. I filmen får ett antal frontsoldater i uppdrag att ta sig in på fiendens territorier och ta fångar. Då frågar jag Mauno Koivisto: ”Har du sett filmen?” Jo, den hade han sett. ”Vad tycke presidenten om den?” ”Skräp”. Varför det? ”Vi gjorde inte sådär”. Han förklarade: kom man till en okänd plats eller misstänkt ställe var det viktigt att smyga försiktigt. Inte sparka upp dörren som de gjorde i filmen, det hittade de på från amerikanska krigsfilmer. Han visste hur det var i verkligheten, ”lita inte på vad du ser på bio när det kommer till krigsfilmer” sa han till mig. För mig är han en den personlighet som på något sätt sammanfattar hela efterkrigstiden, för Finlands del lika mycket som för hela Norden.

Mauno Koivisto hade sett krigets jävligheter och det gjorde honom till en väldigt eftertänksam person. Han menade också att det är särskilt viktigt att lära sig av och om varandra inom politik och mellan grannar, att samtala.Till exempel lärde han sig ryska, det var ett steg mot att försöka begripa och samtala med Sovjetunionen, Finlands stora granne. Han talade också svenska men var ibland skeptisk mot Sverige, vi som inte varit med i kriget och inte visste hur tufft det varit för det finska folket. Han tyckte att vi ibland kunde vara arroganta och det kunde han säga offentligt: vi kunde vara mer ödmjuka inför de människor och nationer som hade lidit, tyckte han. Men hans öppenhet, hans nyfikenhet, hans övertygelse att det är bra att anstränga sig för att försöka förstå den andra sidan gjorde honom till en otroligt klok person och för mig representerar han det allra bästa med den nordiska traditionen. Det är något som fattas idag: fler politiker, opinionsbildare, journalister som inser hur beroende vi faktiskt är av våra grannländer och av ett gemensamt offentligt samtal.

***

Bengt Lindroth kommer att medverka under “Zooma in på Nordens historia – ett samtal om Sverige, Norden, Europa & Coronan” tillsammans med Anders Ljunggren, f.d. ambassadör och ordförande för Föreningen Norden Stockholm, Stine Hjelm Hjartland, grundare av Happy Alien, och Lars-Erik Larsson, utvecklingsledare på Studieförbundet Vuxenskolan. Samtalet leds av Föreningen Nordens generalsekreterare Josefin Carlring och sänds på Zoom den 1 juni kl. 13-14. Läs mer om eventet och anmäl dig senast den 30 maj HÄR.