Röster utanför Norden: Nadja Afanasieva
Nadja Afanasieva, är direktör för Ukrainian Institute for International Politics i Kiev. Hon delar med sig av sina tankar om samarbete mellan länder oavsett geografi. Och hur det är att leva på en plats där allt är normalt till stunden du hör flyglarmet.
Vem är du?
– Jag är direktör på Ukrainian Institute for International Politics i Kiev. Institutet grundades efter Euromajdan* med huvudmålet att Ukraina skulle närma sig EU. En del av mitt arbete sker inom EU:s strategi för Donauregionen, ett samarbete mellan 14 länder i regionen.
Hur är det att leva i ett land som har blivit invaderat?
– I februari 2022 gick jag igenom olika faser, för att förstå vad som hände. Den första reaktionen var förnekelse. Du tänker att det här inte kan vara sant, det kommer att ta slut om 3-4-5 dagar eller en vecka. Samtidigt förstår du logiskt att det inte kommer att ta slut så fort. Sen kommer ilskan. När du hatar din fiende och förstår att du måste göra allt du kan för att få slut på det här.
Sen anpassar du dig delvis till situationen och att det här är din nya verklighet. Och du får nya kompetenser, kanske genom volontärarbete eller att hjälpa dina grannar. Du kan göra saker för människor som du inte känner, genom att ge pengar eller hjälpa på något annat sätt. Bara prata med någon. Ingen ber dig om att göra omöjliga saker, för alla är i samma situation. Ibland hittar du nya förmågor hos dig själv, som du inte visste att du hade förut.
Det är min personliga erfarenhet, och jag är säker på att den som inte har upplevt det själv har svårt att förstå. Jag bor i Kiev, som inte är ockuperat område. Så när mina vänner från till exempel Butja, eller andra städer som ockuperades, förstördes och där människor dödades, beskriver sina erfarenheter kan jag inte heller riktigt ta in det, för att jag inte har upplevt det själv.
Om du skulle beskriva en vanlig dag i Kiev, hur ser den ut?
– Jag vaknar, dricker kaffe och går till jobbet på kontoret. Människor går till sina jobb, går ut med hunden, tar med sig barnen. Det är en normal dag till stunden då du hör flyglarmet. Numer har vi vant oss. Om vi får information om att det inte finns missiler eller drönare så fortsätter vi att jobba. Om missiler är på väg mot Kiev måste du gå bort från fönstren, söka skydd längre in i byggnaden eller under jord.
Hur ofta går flyglarmet?
– Inte lika ofta nu. Under sommaren var det färre attacker, men under maj hade vi kanske 20 attacker mot Kiev nattetid. Det är en form av tortyr, att inte få sova. Du går som en zombie till jobbet, du möter människor på gatan som inte riktigt är sig själva. Alla är i samma situation, så vi förstår varandra och kan hjälpa och samarbeta med varandra.
Förståelse är viktigt för att kunna samarbeta
– Vi måste lyssna på varandra, inte bara lyssna på våra egna röster. Det är en av de stora fördelarna med makroregionala strategier, våra möten handlar oftast om att lyssna och dela med sig. Så att vi kan synka vad vi behöver, vad vi vill ha och hur vi når fram till det vi vill ha. Alla vi, det spelar ingen roll var vi bor, vill leva i fred, ha ett bra jobb, en familj, åka på semester och slappna av. Det goda livet är viktigt för alla. Vi har alla har en egen bild av det livet, men det är en strävan som alla har, och vi kan nå dit tillsammans.
EU har fyra makroregionala strategier. Nadja pratar om två av dem,Donaustrategin, som Ukraina tillhör, och Östersjöstrategin där stora delar av Norden ingår. En makroregional strategi är en politisk ram som gör det möjligt för länder i samma region att gemensamt bemöta och hitta lösningar på problem eller bättre utnyttja sina gemensamma möjligheter.
– Donaustrategin är ett mycket bra exempel på hur man kan introducera och arbeta praktiskt med att integrera Ukraina i EU. På alla nivåer i samhället. Samarbetet inom strategin är väldigt viktigt för oss, då vi får ta del av andra länders arbete med lagstiftningsprocesser, operativa frågor, ekonomiska frågor med mera.
Ukraina har sedan starten i Donaustrategin även sökt ett aktivt samarbete med Östersjöstrategin.
– Vi ligger inte där geografiskt, men Ukraina har samma utmaningar som Östersjöregionen. Jag pratar om transport, säkerhet, ekologiska utmaningar. För att klara av detta behöver vi innovation i samhället och rätt kompetens. Samarbetet var intressant för Ukraina före invasionen, och efter invasionen började det bli mer intressant även för er. Det finns många saker som vi kan göra tillsammans, även om vi inte ligger nära varandra på kartan.
Varför är det så viktigt att samarbeta med andra länder?
– Utmaningar tar inte slut vid landsgränsen. Gränser är geografiska, men människor välbefinnande har inga gränser. Om vi utgår från samarbeten som är större än våra egna länder kan vi lösa större utmaningar, genom att utbyta erfarenheter, verktyg och förhållningssätt.
Samarbete över gränser på olika nivåer i samhället ger ökad insyn och förståelse för andra länder och vad som behöver förbättras i vårt eget land. Speciellt nu under invasionen har vi ett mer aktivt utbyte av kompetens. För länder som inte har upplevt krig kan de se vår krishantering och hur man kan hantera nödsituationer.
Är samarbetet ännu viktigare nu efter invasionen?
– För oss var det psykologiskt viktigt när länder reagerade så aktivt redan från den första timmen av invasionen. De var öppna för att ta emot flyktingar och ta sig an utmaningarna. Särskilt de baltiska länderna, för de vet mycket väl vad det ryska imperiet innebär. Alla våra grannar, och även länder som ligger långt bort, gav oss ett väldigt stort psykologiskt stöd. Vi kände att vi inte var ensamma.
I början av invasionen väntade vi varje dag på att den ukrainska regeringen skulle kollapsa, att allt skulle kollapsa. Nu, nästan två år in i kriget, förstår vi att det aldrig kommer att hända. Det är en lång väg kvar, men vi är inte ensamma.
* Euromajdan var en folklig revolt mot regimen i Ukraina 2013–14 efter presidentens vägran att underteckna ett utlovat samarbets- och handelsavtal med EU. Under tre månader kring årsskiftet 2013–14 hamnade Kievs centrala torg Majdan Nezalezjnosti (Självständighetstorget) i centrum för en konfrontation mellan civilsamhället och den högsta statsledningen.