Från Piteå och Haparanda till Island

I början av september åkte 25 nordister från Piteå och Haparanda tillsammans till vulkanernas och sagornas ö – Island. De prickade in sensommarens absolut soligaste dagar, i strålande väder for vi runt och beundrade vattenfall, gejsrar, ett underbart landskap, historiska platser. Piteås Christina Borgh-Engman har skapat text av resans alla minnesvärda ögonblick.

5 september

Vi landade på Keflavik, den lokala flygplatsen, som ligger ca fem mil söder om huvudstaden Reykjavik, i ett ganska dystert månlandskap, platta hedar av lavagrus, på vissa hade den grågröna islandsmossan fått fäste och lyste upp det gråsvarta. Österut skönjdes randbergen som består av gamla och nya vulkaner, som en taggig siluett, som växte ju närmare Reykjavík vi kom. Vad som även växte var antalet bilar, Island har flest bilar per capita i världen.

Den första gården i Reykjavik byggdes av två norska familjer år 870, dom kallade platsen Rökviken. Staden ligger i en sluttning mot havet och är idag en blandning av nytt och gammalt. Vi gjorde en sväng ner mot det nya Operahuset, Harpa, som ligger vid huvudgatan alldeles vid vattnet. Ett spektakulärt hus som består av tusentals glasprismor som i halsbrytande vinklar lyfter mot skyn, idag särskilt vackert upplyst av den nedgående solens strålar. Byggruschen i staden var anmärkningsvärd, mitt emot konserthuset ståtade nybyggda höghus som blänkte i solen, och i bostadsområdena i stadens ytterkanter byggdes också flitigt. Den magnifika kyrkan, Hallgrimskirkja, tornade majestätiskt upp sig på stadens högsta kulle, och var ett landmärke att ta fasta på.

6 september

Vi åkte ”Gyllene Cirkeln”, en vägsträcka som först tog oss till Tingvalla, där allt började 930 e Kr. Med Alltinget, som samlades en gång om året för att stifta lagar och skipa rättvisa. Vi färdades genom ett bedårande fjällandskap, som så smått började skifta till höstfärger, de vulkaniska bergen i olika format ledsagade oss uppåt. Nere i dalgången rann en liten älv som mynnade ut i den stora sjön. Tingvallasjön är för övrigt ett stort dykcenter, dit dykintresserade från hela världen vallfärdar för det klara vattnets skull. Hela området är numera nationalpark.

Efter detta nedslag i historien var det dags att ta itu med Gullfoss, ett otroligt mäktigt vattenfall som kastar sig ned i en spricka som bildats i hedlandskapet. Historien om denna sevärdhet är som en saga. Här finns fortfarande inte många gårdar, men marken vid fallet tillhörde en av bönderna, som ville bygga ett kraftverk där 1907. En kvinna som bodde i närheten, Sígridur Tómasdóttir, startade en kampanj för att rädda vattenfallet till eftervärlden, och lyckades med hjälp av en advokat få till stånd en massiv opinion på ön så att bygget kunde stoppas. Hela området tillhör nu staten.

På vägen upp till Gullfoss låg Geysirområdet, en till synes vanlig fjällsluttning, där det rann varmt vatten och ångade ur marken. På ett ställe som hade inhägnats, låg den grå klippan i dagen och ett runt hål hade bildats. Ungefär var femte minut sprutade denna stora gejser, Strokkur, upp sitt heta vatten ca 20 meter upp i luften, och har gjort så i tusen år. Magiskt!

Många bilder senare återvände vi till Reykjavik, till kulturcentret Hafnarborg. Där fick vi träffa Sveriges ambassadör på Island, Pär Ahlberger. Han guidade oss på ett föredömligt sätt genom Solanderutställningen, som ju var extra angelägen för oss i Piteå.  I samband med sina resor till Nya Zeeland med kapten Cook, gjorde han en av de första vetenskapliga studierna på Island. Behöver jag säga att ambassadören fick en Pite-påse och förevigades på bild med damerna från Piteå?

Sista besöket för dagen var Alltingshuset, ett ganska anonymt men viktigt hus som låg vid en liten fågelsjö mitt i den gamla staden.

7 september

Första stoppet var författaren och politikern Snorre Sturlassons hemtrakt. Snorre levde 1179-1241, och var mannen som nedtecknade Islands första historia, förutom att han skrev poesi och engagerade sig i politiken. Det som fanns kvar av hans boplats var hans egen varma källa, som är den äldsta kända på Island.

Efter detta åkte vi till ännu ett häftigt vattenfall, Hraunfossa, där lavavattnet forsar ut från den frodigt gröna klippvägen och kastar sig ned och bildar en damm med blågrönt vatten. Så vackert! Denna plats låg ganska högt, och i fjärran syntes flera glaciärer.

Nästa stopp var Islands största varmvattenkälla, som försörjer hela Reykjavík med fjärrvärme. I grova rörledningar pumpas vattnet ner till stan och fördelas på bostäder och statliga byggnader, gratis! Det var 80-90 gradigt vatten som bubblade runt en bäck som slingrade sig nedför en lite kulle, det ångade på bra, och var inhägnat för säkerhets skull.

Två stopp återstod, Halldor Laxness hem, som nu kan besökas som ett museum, och det sista fungerande ullspinneriet i landet, Alafoss.

Halldor Laxness fick Nobelpriset 1955, och har skrivit en mängd böcker. Han hade stundtals åsikter som inte alltid föll hans läsare på läppen, men bibehöll under sin långa karriär en fruktbar dialog med sitt folk. Han var en stor tänkare, och har betytt mycket för Islands utveckling under 1900-talet. Han förenade ett nationellt isländskt perspektiv med hur det är att vara världsmedborgare. Han levde 1902-1998.

Och, vi hann faktiskt prova de varma pottorna på en badanläggning inne i Reykjavik, mycket behagligt, inte så spektakulärt som Blå lagunen, det spar vi till nästa resa.

Text: Christina Borgh-Engman, Piteå