Nordiskt boktips: Ellen Einan – en diktare som korsar gränser
Estetisk verksamhet i allmänhet och diktkonst i synnerhet bör handla om förtrollning och översinnlighet snarare än analytisk förståelse - om du frågar mig i alla fall. En som i hög grad levde efter denna devis var den norske dikterskan Ellen Einan från Svolvær på norska Lofoten. Alfred Arvidsson, bibliotekarie på Nordens Biskops Arnö, tipsar om poeten Ellen Einan.
Ellen Einan levde mellan 1931 och 2013. I sin dikt Ånder från Jorden har hvisket från 1984 skriver hon ”Jeg har mange ånder rundt meg. De lar meg få av lyset og mørkret”, och exakt så såg hon sin diktning, nämligen som något undermedvetet, automatiskt, styrt av de andar hennes vardagsförnuft inte riktigt hade kontroll över.
Trots det levde Ellen Einan inte något stilla kammarliv långt borta från livets hårda realiteter. Genom livet jobbade hon som mjölkbud i Trøndelag, hembiträde i Oslo, sjöman, gårdskarl i Danmark, sköterska och hemsamarit på Lofoten för att till sist avsluta sitt yrkesliv som receptionist på Svolvær hotell. Dessutom var hon mor till tre barn.
Debuterade som 51-åring
Ellen Einan debuterade först som 51-åring 1982 med Den gode engesøster, en diktsamling som i hög grad satte stilen för hennes säregna diktkonst. Utöver de tidigare beskrivningarna som något som är styrt av andar, kännetecknas hennes diktande av en stark naturnärvaro, närhet till jorden och folktro.
Det är ”Vannhagedøtre som danser”,”Muldsøster” som leker med vår glädje och beskrivningar som ”mandeltrærnes taushet” och ”natthagens lette slør av myk søsterhud”. Kanske har den danske litteraturnestorn och experten på nordisk diktning Poul Borum beskrivit henne bäst, nämligen som två författares sammanvävda verk: ”Paul Celan möter Emily Dickinson i Mumindalen”.
Syster ensams nattbarn
Efter debuten 1982 kom det ut tolv diktsamlingar innan Ellen Einans död 2013. På svenska finns det en samlingsvolym vid namn ”Jag är syster ensams nattbarn” utgiven på Ellerströms förlag 1999. Hennes diktning är inte alltid lätt att förstå eller tolka på ett givet sätt, men det ska man inte bekymras över. Hennes bildvärld är så förtrollande att man ändå lätt förförs av hennes lyrik. Precis så som bra lyrik ska vara.
Text och foto: Alfred Arvidsson