Sara Damber: “En röst kan göra stor skillnad”
Sara Damber beskrivs som en av Sveriges mest framstående sociala entreprenörer.
Som 19-åring startade hon Stiftelsen Friends och därefter har hon grundat flera rörelser, alla med fokus på barns och ungas rättigheter, bland annat Youth 2030 och Child10.
Den entreprenöriella ådran märkte hon av redan i barndomen.
– När jag var tio köpte jag en hamster. Den blev gravid och fick hamsterungar. Till slut hade jag en hamsterfabrik. Jag gjorde annonser i tidningar och sålde ungarna. Jag sålde till och med mamman, säger Sara Damber och skrattar.
Sara har funderat mycket över vad det är som har gjort att hon lyckats som entreprenör.
– Personer som är entreprenörer börjar ofta tidigt – man testar olika saker. Jag plockade mossa på somrarna och torkade i källaren och sålde vid jul. Jag sålde jultidningar och sålde alltid mest och fick den högsta premien. Jag kokade kladdkola som jag sålde på rasterna i gymnasiet. Och så demonstrerade jag själv ofta. Det har funnits där hela tiden, förklarar hon.
Idag är Sara 44 år och listan över engagemang och uppdrag har blivit lång. Hon har varit projektledare för Socialdepartementets Flicka-projekt och drivit kampanjen Avstamp för Arbetsmarknadsstyrelsen. Tillsammans med Kinneviksgruppen har hon startat Reach for Change, en global organisation som är verksam i 14 länder.
Hon har varit skolchef i Båstad kommun, en tjänst hon valde att lämna på grund av en värdekonflikt med den sittande politiska ledningen.
– Det mesta jag gör präglas av ett entreprenöriellt arbetssätt med stort fokus på samhällsförändring. Nu är jag arbetande ordförande i både Child10 och i Youth 2030. Genom att jag arbetar med och är ansvarig för Stenbecksstiftelsen som investerar pengar i många organisationer blir jag lite som en spindel i nätet och jobbar med alla typer av barnrättsverksamheter. Men alla jobbar med nya typer av arbetssätt för att förändra samhället för de allra mest utsatta barnen.
I oktober utkom hennes biografi En handelsresande i godhet, som av förlaget beskrivs som ”En berättelse om hur utanförskap och ensamhet kan vändas till engagemang som i sin tur kan leda till omvälvande samhällsförändring.”
Saras förhoppning är att boken ska inspirera till nya tankar och samtal, men också ge uppslag och idéer på hur man själv kan engagera sig.
– Det är en spegling av de senaste 25 åren inom det jag med lite ironi kallar godhetsbranschen. Det är min egen berättelse, varvad med samhällsanalys och samhällsreflektion. Min förhoppning är att den ska inspirera till mod och medmänsklighet. Jag skrev den efter att jag varit förvaltningschef i Båstad kommun och upplevde att demokratin var nedmonterad. När jag valde att lämna kommunen efter ett år bestämde jag att det här måste jag berätta om. Det här är viktigt och det sker inte bara i den kommun som jag jobbar i utan i många av våra små kommuner. Det är den lokala politiken som påverkar mest. Det handlar om hela vår demokratiska modell och hur vi måste återuppfinna våra system för att vara relevanta och kunna nå den generation i den tid som är nu. Det är en sorts samhällskritik och debatt men utifrån min personliga berättelse. Den tar sin början i min barndom, om vad som präglar en och vad man har med sig och vilken betydelse det har för de val man gör senare. Det är ingen framgångssaga, utan mer en betraktelse av civilsamhället och godhetssektorn, förklarar Sara Damber.
Långt ifrån alla som utsätts för svårigheter i barndomen lyckas vända det till framgång. Vad är det som gjort att du har tagit dig dit du är idag?
– Jag blev mobbad högstadiet, men jag gick ju inte direkt därifrån och gjorde allt det här. Det är en lång resa såklart. Vad det är som är drivkraft och kraft bygger nog mycket på att jag startade Friends när jag var ung, 19 år. Att jag tidigt märkte att en röst gör stor skillnad och att det går att göra skillnad. Det blir också en kraft att vilja göra mer. När man lyckas göra förändring så blir det ett lärande som gör att man kan gå in i saker med ganska mycket mod, optimism och handlingskraft, säger Sara och fortsätter:
– Jag säger ofta till andra att jag var en entreprenör i väldigt tidig ålder. Det är något som präglar min personlighet. Kanske också att jag har upplevt ensamhet och utanförskap och vet att det ger en stark identifikation. Jag har ett stark rättspatos och vill att det ska bli rätt och att det ska vara lika för alla. En stark drivkraft för mig är att göra samhället bättre. Jag har min historia och det är viktigt att komma ihåg att det är långt ifrån alla som har varit utsatta för mobbning som blir starka av det. Det har inte jag heller blivit. Det hör inte ihop. Däremot hade jag idéer om hur man skulle kunna motverka och stoppa mobbing. Men jag tycker inte om kopplingen ”hon var mobbad i skolan och sedan startade hon den här verksamheten”. Kopplingen är att jag har använt min erfarenhet från min skoltid som exempel på något som jag inte vill att någon annan ska behöva uppleva. Men det var inte mobbningen som gjorde att jag lyckades starta Friends.
Vad är det viktigaste har du lärt dig på vägen?
– Det ena är vårt förhållande till makt. Det är så viktigt att vi alla hela tiden reflekterar och analyserar vår egen maktposition i förhållande till andra. Jag pratar mycket om mod och civilkurage och vikten av att människor går emot sin egen rädsla och står upp för det som man tycker är rätt. Det är viktigt att vi blir mer modiga och inte gömmer oss bakom system eller titlar. Under skrivandet av boken har jag reflekterat över min egen makt och hur min egen maktposition har förändrats. Att vara ung, underdog, starta Friends och att komma från den utsattas perspektiv till att jobba på Regeringskansliet och komma i en helt annan maktposition. Det är viktig att vara medveten det här och om vilka möjligheter man har att påverka. Vi som är vit medelklass är otroligt priviligierade och vi har ett ansvar att se till att andra som har mindre makt och privilegier får komma in och påverka. Min viktigaste lärdom är vikten av mod. Vikten av det mellanmänskliga civilkuraget. En röst kan göra stor skillnad.
Utifrån maktresonemanget, är du optimistisk eller pessimistisk kring fördelningen mellan de maktlystna och ”de goda krafterna”?
– Jag är optimist och det måste man vara om man ska jobba med tuffa frågor. Annars skulle man gå under. Vi lever i en tid när det aldrig har varit viktigare att engagera sig. Vi står inför enorma miljöhot och en massa stora globala hot. Det kräver att alla tar ansvar. Ribban för att engagera sig är också lägre idag. Det är enkelt att delta i rörelser. Se Greta Thunberg och hennes rörelse, eller Metoo. Samtidigt får vi inte bara hålla på med kommunikativa insatser för det kanske inte skapar så mycket reell förändring.
Vi måste också stå kvar i det långsamma, trögrörliga, systematiska, långsiktiga ansatserna till förändring. Men det kanske vi inte gör utan vi vill ha den klatschiga storyn. Det narrativet är ok för mig, men det blir också en förenklad bild av samhällsförändring som jag tror ibland blir klurig för mig som medborgare om jag själv vill vara med och engagera mig. Vi vill gärna ge pengar till fadderbarn eller en get, men samhällsförändring är svårt och komplext. Det är oftast mycket mer mångfacetterat än att man kan köpa en get och skicka till en fattig familj. Det är inte det som kommer lösa våra globala utmaningar.
Därför, menar Sara, måste berättandet och narrativet också förändras så att vi får en ökad förståelse för komplexiteten i att göra samhällsnytta.
– Men jag är ändå positiv och vi står inför ett systemskifte där jag tror att både civilsamhället och det offentliga håller på att förändras och jag tror att näringslivet blir nästa steg med sitt samhällsansvar som kommer att röra sig från det kommunikativa till något djupare. Dagens unga är mer samhällsengagerade än någonsin så jag är väldigt hoppfull inför framtiden, men vi kan ju inte bara sitta och vänta på att våra 25-åringar ska bli Vd:ar eller kommunchefer, vi måste agera här och nu också.
Text: Marie Louise Bergh