Ingrid och Jolin prisades i Föreningen Norden Håbos novelltävling
Novelltävling är en del av det kulturella arbete som Föreningen Norden i Håbo gör. I september utsågs två unga pristagare: Ingrid Lindqvist, 15 år, och Jolin Björinder, 14 år. Deras noveller finns att läsa längre ner på sidan.
Ingrids novell kännetecknas av ett personligt språk och ett moget perspektiv. Den fångar fint livet i olika åldrar och hur det förändras medan det tuffar på och nästan lever sitt eget liv. Språket är korthugget och träffande, det lyfter och för berättelsen eller resonemanget framåt på ett medryckande sätt och ger en trovärdig och insiktsfull bild av livets olika faser. Novellen har en fin komposition och ger en hastig exposé över livets skiften, och slutet får det hela att hänga ihop på ett elegant sätt.
Pristagare Jolin Björinder har skrivit ”Dagbok för alla minnen” En mycket fin dagboksberättelse med kärlek, blommor och död. En lycka som varade under tre år och att vara ”Din för evigt”.
Vi från Föreningen Norden Håbo önskar bägge skribenter mycket lycka till med ert framtida skrivande. Ingrid tilldelades ett presentkort på 1000 kronor och Jolin ett presentkort på 600 kronor.
Novelltävlingen är ett samarbete med Håbo Bibliotek och Biskops Arnös Folkhögskola. Föreningen hoppas se er både på Biskops Arnös författarskola för att lära mer om lyrik och att skriva dramatik.
Text: Charlotta Bjälkebring Carlsson, ordförande Föreningen Norden Håbo.
Novell av Ingrid Lindqvist, 15 år:
Det började redan där. I de små sandlådorna där sanden genom regn och år gått från gul till grå. Med gröna plastspadar och lovikkavantarna lätt stickiga mot händer. Det började redan där. Där fantasin rövade bort oss och vi gick på moln. När träden blev till drakar och stenar till troll. Det började redan där. Fem år i sandlådan och frågan “Vad vill du bli när du bli stor?” ställdes. Med spralligt kroppsspråk och det omedvetna hoppet i ögonen svarade vi med självklarhet. Astronaut, brandman, prinsessa.
Åren gick och vi blev äldre. Sandlådorna var inte fort längre. De skrikrosa regnkläderna i galosch inte lika coolt att bära. Istället skulle kepsen sitta bak och fram och den som vågade hoppa högst från gungorna blev kung. Så vi gungade. Fram och tillbaka. Tillbaka och fram. Magen kittlade. Skratten ekade. Rädslan vid hoppet. Smärtan som strålade längst benen vid landningen. Kung för en dag.
Men i sinom tid växte vi från gungorna med. De stod där, endast ett minne av det vi brukade vara. Ett skelett från en svunnen tid. Mamma och pappa blev till morsan och farsan. En cigg här och där var väl ingenting. En sup på en lördag eller söndag var väl bara kul. Kepsen byttes ut mot en luva. Längre och längre ner skulle den. Inte visa ansiktet. Inte visa känslor. Inte visa sig själv. Frågan “Vad vill du gå för linje?” ställdes nu. Inte fan visste vi. Vem som skrev till vem eller hur man skulle få tag på ciggen var ju ändå viktigare.
Tillslut var grundskolan över och gymnasiet tog all vår tid. Det var nu allt skulle börja. Nu skulle vi vara vuxna. Lappar med saker vi skulle göra innan vi dog åkte upp på insidor av garderober. Vi skulle prata på radion, vinna på bingolotto och klappa elefanter. Framför allt bara behövde vi, var nästintill tvingade till, att åka från Sverige. Vi skulle bort härifrån. Från detta trista land, med trista människor och trista årstider. Vi skulle spara och resa. Ändå söp alla bort sina pengar, hamnade i diken efter hemmafester hos polarens polare. Kysste alltid fel person på fel fester och låg med den som alla låg med. Fy fan vad kul vi hade det. Men vuxna var det endast vi själva som tyckte.
Universitetet gick vi alla på, för annars hade vi ingen framtid. Sedan helt plötsligt var vi vuxna. Räkningar rullade in och dåliga jobb skaffades. Alldeles för dyra ettor nära stan köptes. Någon skaffade barn, någon gifte sig med fel person, någon fick cancer. Presenterna på födelsedagen sjönk i antal för varje år. Frågan “Trivs du på jobbet?”, kom. Vi visste väl inte det heller. Trivdes vi på jobbet? Det som vi nästan inte fick något betalt för och cheferna var riktiga as. Jo, men det gjorde vi väl. Det var bättre än skolbänken. Lapparna med saker vi bara skulle ha gjort innan vi dog blev fler medan sakerna vi faktiskt gjort förblev få.
30-årsfesterna kom med frågan “Men är det inte dags att skaffa barn snart?”. 40-årsfesterna med “Men var ska ni resa i sommar då?”. 50-årsfesterna “Har sonen planerat att gå på universitet?”. Så stod vi där helt plötsligt. 67 år gamla. Med barnens rum tomma. Pensionen uttagen. Gruppresan till Indien med andra 60 plussare redan bokad. Golf på tisdagar och vattengympa på fredagar. Lapparna som suttit på insidan av garderobsdörrarna blev istället rabattkupong lagda på köksbordet. 5 kronor rabatt på valfri frukt.
Det är rynkiga och valkiga händer som håller på rattmuffarna när vi kör genom bostadsområden. Vi är på väg till barnbarnen. De med skrikrosa regnkläder i galosch och lovikkavantar. Bilen går i endast 30 km/h och vi ser allt. Där är sandlådan som var vårt fort. Där är strecken i gruset som bestämde vem som var kung. Där är parken som vi satt på nätterna och snackade om vem som var snyggast i klassen över, eller den som var så dryg att man bara ville spy. Där är diket som Emil i klass 9c däckade i. Där är stället vi upplevde vår första kyss, den som var så konstig och inget som vi hade tänkt oss. Och där är vi igen. Vår barndom, våra tankar, våra känslor. Frågan som ekade mellan kvarteren. “Vad vill du bli när du blir stor?”. Vi kunde bli vad vi ville. Nyss var vi lappar på insidan av en garderob. Med drömmar snabbt nedklottrade och bläcket urblekt. Nu är vi borttagna och glömda. Men ändå utan att ha existerat.
Novellen “Dagbok för alla minnen“, av Jolin Björinder, 14 år:
Juni 2017
I New Yorks tunnelbana satt jag och väntade på att tåget skulle komma in på perrongen. Jag var klädd i min favorithoodie, ett par blåa jeans och en guldkedja runt halsen och som en gentleman borde hade jag köpt blommor till henne. Bak på min tröja fanns en bild av The Beatles album Abbey Road. Visst, det var gammal musik men inte dålig för det. Jag skulle ända från Manhattan till Brooklyn och jag satt där på bänken med rosorna i knät och lyssnade på musik.
Jag bor i staden som aldrig sover tänkte jag, eller det är iallafall vad man säger. Om det är sant eller inte är en annan sak. Jag får ju ändå inte gå ut efter 22.30 på grund av “alla hemskheter” som mamma säger. Som om jag var tre år liksom.
Jag mötte henne utanför stationen. Hon blev glad av blommorna men var en aning blyg. Jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag också kände mig blyg.
Vi fikade på ett café som hon brukade gå till och det verkade som att hon kände personalen sedan tidigare. Efteråt tog vi en promenad i området och hon visade mig en gömd park. Vi fick klättra över en mur med klängande växter och gå lite genom några buskar. Vi kom fram till en liten park med en parkbänk, fontän och massor av olika sorters träd och växter. Det var som en grön ö i mitten av all betong och sten. Det var hennes favoritplats och jag visste inte då att vi många gånger skulle sitta där tillsammans.
Det var vår första dejt, hur många år sedan var det? Tre, fyra år sedan? Någonting sånt. Vi var i alla fall 15 då.
Men jag minns allting av den. Hon hade på sig en orange blommig klänning och ett par sneakers. Hon hade sitt rödflammiga hår uppsatt i en slarvig knut och man skulle kunna tro att hennes fräknar var exakt ditsatta på rätt ställe i hennes ansikte. Hon skulle beskrivas som blandningen av en sommardag, en flygande fågel och starkt kaffe och hon var precis perfekt.
Mars 2019
Ibland när vi gick i staden om kvällen brukade vi prata om allt möjligt. Hon sade alltid att människor är som ljus, de bränner ut sig själva för att ge ljus till andra. Hon såg på världen på andra sätt. När vi går på trottoarerna så kan hon ibland hitta mynt. Men det hände aldrig att hon tog upp de för hon trodde att det säkert fanns andra som behövde mer tur än hon själv.
Hon matar de hemlösa hundarna med sin sista bit av smörgåsen och hon älskar att vara ensam men hatar känslan av ensamhet.
Juli 2019
Mitt favoritminne med henne var när vi firade nationaldagen. Hon hade en krans med blommor i håret och en vit klänning och så cyklade vi längs kanalen och hade picknick i parken. Vi såg solnedgången från bron. “För evigt?” frågade hon. “Och alltid” sa jag och tog henne i handen.
Det var vi två, så var det bara. Vad dom andra än tyckte, hur de än reagerade så var det bara så. Vi två.
Kyrkklockorna ringer. Nuförtiden är jag alltid här. Idag var det molnigt och fuktigt i gräset. Det är tidigt på morgonen och de kvittrande fåglarna hade inte vaknat än. Jag blev blöt om strumporna för mina skor var inte särskilt vattentåliga.
Jag hade tagit bussen hit och innan hade jag suttit i våran park, på bänken, ensam.
Som en gentleman borde hade jag köpt henne blommor.
Jag gick fram och lade de vid stenen. Min blick på datumen. Född 14-08-2002, död 30-05-2020.
“För evigt?” viskade jag.
“Och alltid” läste jag på stenen.
Kanske “för evigt” var ord menat för minnen och inte människor men jag kommer ändå minnas de som de lyckligaste åren. Med henne.
